Anlände tidigt idag till butiken för att sälja lotter, klockan 8:35 för att va exakt.

Gick till lagret och hämtade bingolotterna, Sverigelotterna och de övriga lotterna.

La upp dem snyggt och prydligt på bordet innan min bisittare anlände.

Han är ganska trevlig faktiskt och han kommer ifrån Jokkmokk.

Har suttit i nästan två och en halvtimme när min mor ringde och frågade när jag slutar för dan.

Som vanligt så slutar jag 12:30, så vi bestämde att jag skulle möta upp henne och farsan på vår favoritbutik i stan.

När klockan närmar sig 12:00 så växer förhoppningarna till en maximal nivå.

Det är sista chansen att försöka få något sålt, men frågan är om man är villig att verkligen ge sitt bästa när det nästan är över? Tror nog inte det. 

När jag var klar med försäljningen så blev det snabbt till bussen och kliva på.

Får sitta längst bak i bussen för att få någon form av lugn och ro.

Väl framme på affären så möter jag upp mina föräldrar och går tillfälligt tillbaka till en vanlig vardag.

Och nu sitter jag här och skriver, medans jag känner mig deprimerad.

Jag känner som att jag inte har lyckats bli någon värdefull som jag hoppades och även om jag lyssnar på goda ord från andra så hjälper det inte ens.

Jag vill bara ligga ner i sängen och låta dagen gå förbi utan att veta vad som händer utanför i världen.

Jag känner mig känslomässigt svag och frågar mig själv ofta varför jag ens försöker när alla bara ser ett problem och inte killen bakom problemen.

Är samhället blint? Finns det ens någon form av existens åt någon som mig?

Jag vet inte, och jag bryr mig inte.

Jag är dömd för några små saker som bara utgör min personlighet.

Det är ni som inte förstår mig, och det är erat fel att jag sitter här idag.

Ni, samhället som ser mig som ett missfoster, gör mig och alla med likadana problem som mig, en stor tjänst och kolla er själva i spegeln, för då får ni se ett riktigt missfoster.

Ett missfoster som ej förstår vad vi känner!