Kom lite försent idag, tusan.  

Min bisittare var redan där, så jag kunde ha kul med att jag var sen.

Visade honom bilden på min hund Vanessa som jag tog igår.

Visar sig att hans hunds far är från samma kennel som min hund kommer ifrån. 

Helt otroligt!

Det känns att det är min sista dag och en kall en också.

Normalt runt kvart i tio så har minst 20-30 familjer passerat bordet, men idag var det vara 10-15 som jag kunde se.

Många ligger säkert kvar i sina sängar och kramar huvudkudden i hopp om bättre väder än 15 gradig kyla som fryser lederna på en, usch! 

Jag lärde mig känna några där i lokalen som jag sålde lotterna i och de trodde mig inte när jag berättade att jag har ADHD och Asperger, för dom tyckte inte att jag var annorlunda jämfört med andra.

Så, ett tips till er som kan "gömma" era "problem", när någon känner dig väl och tycker du är lugn, så berätta för dom om dina problem för att visa dom att man kan inte döma en bok på omslaget.

Man känner sig mer pratsam än normalt idag, iaf gör jag det, för jag vet att jag inte kommer nog att se mina bisittare längre.

Jag tog chansen att fråga min bisittare om det skulle bli en förändring nu när jag försvinner och det jag fick till svar var att jag skulle inte vara där, utan någon annan.

Min bisittare frågade idag om han fick gå och ta kaffe, så jag lät han få göra det medans jag skrev lite på det som jag nu skriver in här.

När jag flyttar över till Misa så kommer jag att skriva om detta så ni kan följa min kamp att bevisa att alla med ADHD och Asperger inte är monster, utan vanliga människor som blev unika med dessa steg i naturens formning utav oss.

Ni kommer också att kunna förhoppningsvis få en insikt om upplevelsen när jag ska börja med Concerta, det är inte klart om jag kommer att få det.

För att sprida budskapet om denna blogg så kommer jag att försöka använda alla möjliga instanser för att öppna andras ögon till verkligheten och för att sprida ett ljus av värme, hopp, förståelse och kärlek till alla andra med neuropsykiatriska problem.

För att fira att jag skulle snart flyttas över till Misa så köpte jag 15 lotter för 30 kronor, men vann tillbaka 30 kronor.

Borde ha stannat där, men jag köpte 15 nya och fick inget för det, men hade jag haft ett nummer mindre så hade jag gått hem med 300 kronor totalt.

Nåja, lycka funnen, lycka förgången. 

Jag tog en sista koll på bordet, tog ett vänligt farväl av min bisittare och blev hämtat en kvart innan jag slutade.

Detta är slutet på Fas 3-kapitlet och Misa-kapitlet ska snart börja.

"Vi är alla som blommor. Vi får utseendet från våra anor och det gör oss unika. Många fula och snygga, stora och små. Men vi är alla kreationer av naturen och lever tillsammans som jämbördiga i dess rike."

Fick ta ett försenat tåg idag, men vem bryr sig när det bara är idag och imorgon kvar att ha Fas 3 innan jag flyttas över till Misa.

Kom i tid iaf och satt upp bordet med alla lotter på mindre än två minuter, vilket är snabbt sedan jag var tvungen att lägga lotterna i numerisk ordning.

Får sitta i nästan 15 minuter innan själva passet börjar för mig.

När mina föräldrar fick reda på att jag skulle flyttas över till Misa så skrek min mor nästan av ren och skär lycka.

Med tanke på att Fas 3 skulle ge mig 140 kr/dygn jämfört 361 kr/dygn som jag fick förut, så var detta en stor glädjesuck för oss.

När klockan har rört sig till 9:30 så är min bisittare inte här.

Han måste ha blivit sjuk eller somnat om innan han skulle ta sig upp ur sängen.

Så jag tror mig få sitta ensam och sälja lotter idag, men ett tag senare kommer han och ursäktar sig med att ha försovit sig, men jag förlåter honom för det.

Väntan på kunderna är dock tråkigt eftersom ingen har köpt något efter en timme.

Får en verkligen att uppskatta att man snart slipper det.

Jag började att prata med min bisittare  om bloggen och han tycker att jag gör alla som har ADHD och Asperger en stor tjänst med den.

Han tycker att vissa bloggare, som Blondinbella, är rena skämten och tillför inget annat till det sociella samhället än onödig smörja.

Lyckas få 8 lotter sålda till ett medelålderspar, men de vinner ingenting på dem.

Ganska synd, men de var rara iaf.

Man kan verkligen sitta tillbaka och tänka på sin tid som man har haft när man blir frågad av bisittaren om den får gå och dricka lite kaffe.

Jag tror mig ana att en ny början är på väg nu.

Nu ska man bara leva livet och se vad det ger en.

Fick svar på min e-post som jag skrev till neuropsykiatriska vårdcentralen tidigare i veckan om att jag behöver ett läkarintyg som jag ska ha för att ansöka om handikappsersättning, något som jag verkligen behöver med mina neuropsykiatriska problem.

När jag tänker på mina problem nu, är det enda jag känner då bara en trygghet att veta vad jag har som gör detta.

Förut kände jag mig som ett monster eller ett barn som aldrig kunde växa upp.

Ett gott råd för er som sitter i samma säte som jag satt i, börja inte tänka som jag gjorde förut.

Problem är ej problem om de formar din personlighet.

Tänk istället att du skulle ha varit lik en annan och fick dessa "problem" för att du skulle bli du, en unik person.

Så var glad, var nöjd och sluta aldrig att va unik, för det är vad du är.

När dagens skift är nästan över så känner mig lite ledsen samtidigt som jag är glad.

Ledsen för att jag ska snart sakna en trevlig person som jag har suttit med på torsdagar och fredagar.

Men livet måste gå vidare även efter detta.

Packar för min hemresa, vilket är lätt med alla sakeer som jag har med mig.

En bok, tre kulspetspennor och ett block som jag skriver på.

Kapitlet om Fas 3 är nu på väg emot ett slut.

Besökte idag Misa i Uppsala för att se om jag kunde finna någon lycka där och det visar sig att om jag börjar där, så får jag inte bara den hjälp jag kan behöva att finna ett jobb, MEN JAG SLIPPER OCKSÅ FAS 3!!!

YES!!!

Jag skrev under på bordet (inte bokstavligt) till svars.

Så har bara imorgon och sedan övermorgon kvar, sen är man fri från Fas 3.

Jag är så glad att jag önskar ge alla som kommer till denna blogg och läser detta, EN STOR BJÖRNKRAM!

Be nice, be wise, comb away all lice. ^^

Kom till jobbet som vanligt runt 8:35.

Den här gången blev jag inte insläppt och fick gå in bakvägen via lagret.

Passade på att hämta vagnen och lägga upp alla lotter på försäljningsbordet innan min bisittare kom.

Min chef kom senare under dagen och hälsa på oss.

Vi fick reda på att den som jobbade på stadens största galleri hade blivit sjuk.

Jag blev tillfrågad varför jag jobbar på denna plats.

Jag svarade ärligt att jag inte ville ut i skogen och krama träd halva dagen.

Han tycker att jag ska kontakta Arbetsförmedlingen och säga åt dem att skärpa sig med hjälpen jag får.

Han menar att jag är ung och ska inte slösa bort mitt liv på detta.

Jag måste ha den snällaste och mest förstående chefen i hela staden.

Jag har inte varit deppig på ett tag heller, så bara gott kan komma nu för mig, hoppas jag.

När dagens skift har gått in i sin sista timme så är sömnen ett faktum.

Jag har varit vaken sedan 5:40, så lite mindre än 6 timmar av min vakna tid har redan blivit använd.

Ska på onsdag på besök till Misa, en arbetsförmedlingen som riktar sig till personer med neuropsykiatriska svårigheter, i stan för att prata om att eventuellt flytta över till dom.

Ska bli intressant och se om detta och hur jag kommer att reagera om detta.

De sista minutrarna så känns det som om tiden går väldigt långsamt, men det är nog bara jag.

Tåget var försenat med 5 minuter imorse.

Fy tusan, trodde jag skulle bli sen till jobbet.

Bussen kom iallafall på rätt tid, men jag fick springa för att hinna med.

När jag kom till jobbet var det bara att sätta upp alla lotter och också de nya klubbrabatthäftena som ger dig en hel bok full av rabatterbjudanden.

Ringde sedan min kontaktperson på Arbetsförmedlingen, men hon var inte där.

Ska tydligen få en tid till ett möte på onsdag morgon, så hon eller jag ska ringa på måndag.

Min bisittare kom 10 minuter försent, men han hade en bra förklaring.

Hans hund, en Cavalier King Charles Spaniel, hade lockat till sig uppmärksamhet och han blev fast med en pratsam person.

Kan knappt bärga mig nu tills kunderna kommer.

Jag gillade inte detta jobb alls, men nu njuter jag lite inåt av detta.

Mer än en timme inne i sittander så kommer en engelsman upp och vill köpa två Sverigelotter.

Lite konflikt sedan det är mycket ljud och jag är hörselskadad, så mörka röster försvinner nästan.

Fick iaf två S-lotter sålda.  

Efter ungefär 30 minuter så kommer en mor med sin tonårsdotter och vill köpa en lott.

Det tar dem ett tag innan de också tar en S-lott.

Jag tror säkert att tösen spanade in mig. 

När det är lite mer än en timme kvar så berättar jag för min bisittare att dotterdottern till Sven Wollter, och sonen till Paul Kessel i komikerduon Kesselofski och Fiske är båda gymnasiepolare till mig och att jag själv har medverkat i en av avsnitten för Sjukhuset samt har fått mitt medborgarförslag beviljat först i min hemstad.

Jag kan säga att jag inte tror mig vara en kändis, för ingen kommer ihåg en i slutändan.

Men, Titan bör nog göra en uppföljning till vad som hände efter Sjukhuset.

Min far skulle nog vilja ha mer rampljus på sig.  

Höll nästan på att komma försent idag, men lyckosamt var det att jag var den enda där.

Så jag fick hämta lotterna och börja lägga upp dem.

Min bisittare för dagen kom lite sent, men jag brydde mig inte.

Har knappt suttit i 15 minuter innan en trevlig dam köper en bingolott och två Sverigelotter.

Hoppas hon vinner. 

Hade också en utlänning som köpte en Sverigelott och kom tillbaka nästan direkt med den och ifrågasatte om det var en förfalskning, men lovade honom att den var riktig.

Fick sedan vila en stund tills framåt lunchtid, då en gammal dam köpte fyra av de billigaste lotterna och vann fem nya lotter, varpå hon vann en Sverigelott.

Inte illa gjort av henne. 

Sitter mest efteråt och kollar på klockan medans jag väntar på slutsignalen.

Hann med en tidigare buss och får nu resa i ungefär 46 minuter med gång och tågresa inräknat.

Vilken härlig dag det var.  

Usch, vilken morgon man fick.

Jag höll nästan på att somna om flera gånger innan farsan ställde sig och lagade mannagrynsgröt.

Jag gillar mannagrynsgröt, men jag gillar inte att ha huvudvärk när jag försöker att njuta av den.

Jag tog pamol för min huvudvärk, men funkar inte alls.

Kom tidigt till jobbet igen och la upp lotterna för försäljning.

Tog bara 10 minuter innan jag och min bisittare fick en kund.

Hon köpte två bingolotter, så man blev lite glad iaf.

Typiskt att jag har huvudvärk, för jag sitter i en miljö med konstanta ljud, så det tär på huvudvärken att lyssna på det.

Framåt slutet så börjar huvudvärken lägga sig och jag kan lugnt läsa mer ur boken "Världens Största Katastrofer".

Jag kan rekommendera den för läsaren som är nästan lika gammal som mig, för det är en del av kulturhistoria som hänt ut i världen.

Jag kan se alla bussar som åker förbi och hur elever från det närliggande gymnasiet kliver på och åker hem tidigare.

Om man bor rätt till så är det nog inga problem att göra det.

Nä, har gnällt tillräckligt nu.

Peace.  

Anlände tidigt idag till butiken för att sälja lotter, klockan 8:35 för att va exakt.

Gick till lagret och hämtade bingolotterna, Sverigelotterna och de övriga lotterna.

La upp dem snyggt och prydligt på bordet innan min bisittare anlände.

Han är ganska trevlig faktiskt och han kommer ifrån Jokkmokk.

Har suttit i nästan två och en halvtimme när min mor ringde och frågade när jag slutar för dan.

Som vanligt så slutar jag 12:30, så vi bestämde att jag skulle möta upp henne och farsan på vår favoritbutik i stan.

När klockan närmar sig 12:00 så växer förhoppningarna till en maximal nivå.

Det är sista chansen att försöka få något sålt, men frågan är om man är villig att verkligen ge sitt bästa när det nästan är över? Tror nog inte det. 

När jag var klar med försäljningen så blev det snabbt till bussen och kliva på.

Får sitta längst bak i bussen för att få någon form av lugn och ro.

Väl framme på affären så möter jag upp mina föräldrar och går tillfälligt tillbaka till en vanlig vardag.

Och nu sitter jag här och skriver, medans jag känner mig deprimerad.

Jag känner som att jag inte har lyckats bli någon värdefull som jag hoppades och även om jag lyssnar på goda ord från andra så hjälper det inte ens.

Jag vill bara ligga ner i sängen och låta dagen gå förbi utan att veta vad som händer utanför i världen.

Jag känner mig känslomässigt svag och frågar mig själv ofta varför jag ens försöker när alla bara ser ett problem och inte killen bakom problemen.

Är samhället blint? Finns det ens någon form av existens åt någon som mig?

Jag vet inte, och jag bryr mig inte.

Jag är dömd för några små saker som bara utgör min personlighet.

Det är ni som inte förstår mig, och det är erat fel att jag sitter här idag.

Ni, samhället som ser mig som ett missfoster, gör mig och alla med likadana problem som mig, en stor tjänst och kolla er själva i spegeln, för då får ni se ett riktigt missfoster.

Ett missfoster som ej förstår vad vi känner!