Sedan jag började som lottförsäljare och informatör så har jag känt en stark sorg att jag inte kunnat komma längre i livet än detta.

Jag sitter med mobilen i hand varje timme och hoppas på ett samtal som kan förändra mitt liv, men dock ej får jag uppleva det.

Är detta verkligen vad ni "normala" ser hos mig?

Ser ni en framtida mördare, våldtäktsman eller ficktjuv?

En känslokall individ som du kan slänga handduken på och be att den tvättar den åt dig?

Jag må ha mina problem, men jag har känslor.

Jag andas, ser, hör, känner och gör allt ni gör, för jag lever och jag vet att ni som endast ser mig som ett problem, det är ni som är blinda för sanningen.

Sanningen att ni är rädda för det annorlunda.