Denna vecka blev kortare än de andra två.

Måndagen gick mest åt att fylla på vattenskålar, diska dem, gå med hundarna och träna med dem.

Tisdagen var dagen jag inte kände mig så bra men gick ändå, till att göra samma saker igen. Monotomt arbete.

Idag vaknade jag upp och mår urkasst. Ringde mig in sjuk och började sedan arbetet med att bli bättre.

Kul vecka, eller hur?

Fick börja med ett nytt arbetsschema på fyra timmar från åtta till tolv måndag till onsdag.

Inte särskilt jobbigt och jag har ingen risk för svullnader under fötterna heller.

Så det är inte mycket att verkligen skriva om denna vecka.

Jag har aldrig varit en morgonmänniska i mina äldre dagar, så att försöka tvinga kroppen till att vakna upp fem på morgonen var något som klockradion fick väcka mig för.

På måndagen så kom jag i god tid och fick träffa hela arbetslaget, några var snälla och några var bara dom som höjde näsan i vädret.

Min första hund som jag fick gå med var en liten chihuahua. Han var lite skygg, men öppna sig snabbt. Den andra hunden jag fick gå med var en sån där svart skotsk hund, och han kunde dra i kopplet må jag säga. Den sista hunden jag fick för morgonen var ägarens Whippet. De hade alla sin egen personlighet och var snabbt trevliga med mig.

Sen fick jag sitta och klippa sönder hundgodisar i form av ben medans hundarna tränades, vilket blev ganska tråkigt men belönande i slutändan. Jag fick sedan gå och ha lunch i en timme för att sedan ta nästa promenad, men den här gången också med en ny hund, som såg lite ut som en större Yorkshireterrier, men hon var hur gullig som helst.

Sedan när alla promenaderna var gjorda så hade dom inga fler saker för mig att göra, så jag fick lämna runt 14:15-tiden.

Tisdagen var nästan samma sak som den tidigare, men nu var jag också tvungen att vara med och städa, men jag fick de lättaste jobben med att dammsuga köket och trapporna som leder upp till träningslokalen.

Onsdagen blev den stora förändringen, jag fick för första gången gå med en stor hund, en Springer Spaniel. Han var verkligen i muskelberg och kunde dra mig iväg lätt om han ville. Sen fick jag gå en kort promenad med en annan Yorkshireterrier pga hennes ryggsmärtor. Hamnade också med kopplet på halsbandet med en labrador, som alla sa var helt vild, men stunden jag tog kopplet så var hon som en lugn liten hundvalp och följde varje order jag gav henne. Låter som skryt och lögn, men det är sant. Fick städa idag också och det blev alla hundbåsen som fick sig en rengöring. Detta påminner mig också om träningen som jag fick se under dagen. Det finns två andra labradorer på hunddagiset, och en av dem är blind. Jag upptäckte detta när jag skulle ge den blinda en hundgodis sedan jag fick träna honom att buga, men det gjorde bara att man fick en bättre koppling till honom, för vi båda använder våra andra fyra sinnen för att ta oss fram i livet.

Det var allt jag har att berätta för tillfället.

Så min fråga är, who let the dogs out?  

Idag fick jag ett litet "snällt" brev ifrån transportstyrelsen angående mitt körkortstillstånd.

Det har blivit så att eftersom jag nu inte uppfyller de medicinska krav som ställs på mig, så har de beslutat att pröva om att få mitt körkortstillstånd indraget.

Underbart... underbart... först får jag inte övningsköra med farsan och nu drar dom nog in mitt körkortstillstånd också.

Jag kan få tala min åsikt om detta om jag vill och det tänker jag göra också.

Jag har många punkter som jag kan argumentera med emot detta dårskapliga beslut.

Och om det nu skulle ha varit så att jag hade börjat att övningsköra på en trafikskola och kört upp och klarat av allt och redan fått ett körkort, har dom då laglig rätt att ta ifrån mig den?

Faktum är att dom bör inte kunna det då jag uppfyller kraven som dom har uppgivit.

Så, detta gör mig verkligen arg och ledsen över hur för jävligt detta är egentligen.

Också, jag går till ett ställe där andra med ADHD och Asperger går och dom har körkort, men är värre än mig psykiskt.

Så var är logiken?

Jag är ledsen för att jag inte har skrivit på ett tag, men det har varit problematiskt.

I onsdags var jag på det som kommer bli min näst-sista dag innan jag kommer att gå till min första dag på min arbetsträning på ett hunddagis/djuraffär.

Var inte mycket att göra där förutom att fylla i ett papper och bestämma att denna måndag blir min sista dag som jag är där innan den stora dagen.

I torsdags fick jag stå öga mot öga med mardrömmen själv, min kontaktperson på socialenheten. Jag är tvungen att söka försörjningstöd för att ens klara mig. Hon ber mig att då söka bostadsbidrag så att jag ska kunna eliminera mer pengar som dom måste spendera på mig. När mötet nästan är klart så ber hon om ett kontoutdrag på mina tre senaste månader. Visst, jag blev arg. Hon har inget och göra med det.

I fredags så fixade jag kontoutdraget och lämnade in den till socialenheten.

Sen gick jag hem och spenderade hela dagen med att slöa mig.

Idag tog det sig en riktig olycka.

Jag hade packat på mig pengar för att köpa ett månadskort, men när jag väl kommer till affären och ska betala så berättar dem att priset har gått upp med nästan 13% och jag har inte råd.

Får gå hem och vara arg för detta.

Men, saker löser sig alltid, så i slutet så blir detta bra.

Du underbara skottdag, skjut mina problem döda och återuppliva dom till värre.

Jag hade väntat hela morgonen på detta, räknat varje timme, minut och sekund.

Mitt besök på neuropsykiatriska vårdcentralen trodde jag skulle bli början på något, men det blev fel, väldigt fel.

För det första så behöver hon ha ett utlåtande från en hjärtspecialist om mitt hjärta kan klara av central stimulansa.

Men hon berättade att hela min väntan på att min pappa skulle få ändan ur soffan och övningsköra med mig har varit i onödan, för jag får endast övningsköra med en utbildad och erfaren körskolelärare.

Så alla pengar jag har lagt ut på kurser och bensin har varit helt i onödan.

Samhället, ni har kostat mig mycket pengar och nu vill jag ha återbetalning på allt som ni är skyldiga mig.

Jag väntade mest på mitt besök på hunddagiset som min kontaktperson på Misa hade ringt igår.

Jag var stressad inför besöket, så jag kunde knappt sova under natten innan. 

Men jag var utanför lokalen i god tid och inväntade min kontaktperson som kom i bil, medans jag tog mig in med både tåg och buss.

Blev mottagen med vänligheten när jag steg in i butiken som ligger sammanlänkat med hunddagiset.

Fick träffa ägaren som intervjuade mig och jag berättade om allt som han kunde tänka sig vilja höra.

Hela besöket tog inte mindre än 25 minuter och när det var över så hade jag blivit erbjuden praktik i mitten på mars.

Han frågade mig om jag hade någon form utav neuropsykatriska problem, så jag svarade jag helt enkelt att jag har Asperger och ADHD, men det är knappt synbart, vilket min kontaktperson höll med om och sa att jag var den lugnaste dom hade inskriven på Misa just nu.

Det finns också en chans att detta kan leda till en anställning.

Hur kan detta bli ännu bättre?

Seriöst, jag kom nästan försent till mitt möte på Misa idag och min kontaktperson hade bestämt sig för att äntligen hjälpa mig att söka efter en praktik.

Jag kom med förslaget på hunddagis och hon sökte det på Eniro och ringde två företag.

Efter det andra samtalet så berättar hon att jag ska på ett möte imorgon på ett företag som familjen har varit kunder hos förut.

Det är nästan overkligt jö.

Hon tänkte söka efter fler, men hon blev kallad till möte och jag blev släppt från mötet.

Så imorgon så ska jag på besök till företaget klockan 14:00.

Och på onsdag så har jag ett möte på neuropsykiatriska vårdcentralen med en doktor De Beer, och ja, det är hennes efternamnet.  

Men det är något som jag tar upp då det kommer.